I Mitt Huvud

Under dom senaste veckorna som gått så har båda mina föräldrar fyllt 54 och jag kan berätta att det luktar ålderskris i hela huset. Min mamma har ålderkrissyndrom innehållande nya hippa kläder, krämer som föryngrar, nya mattor till hela huset och en vilja att skapa förändring på jobbet, inga symtom som jag har skadats av iallafall.
Min pappa däremot vandrar ofta runt i huset med ett uttryckslöst ansiktsuttryck och ser alltid en aning bekymrande ut. Det får mig ändå att fundera på om lyckan tar slut vid 54 trots allt. 
Jag har gjort tappra försök för att få han att tycka att åldern inte är så ångestfyllt, detta utan att lyckas. Jag har till och med försökt få han att tycka att döden inte är så farlig, allt detta i ett sms.

Hej Far! Just nu står jag i Clas Ohlson-himmelen
och kom att tänka på dig.
Misströsta inte för din ålder, här kommer du nog
hamna när du dör!

Då insåg jag att det nog är bättre att finna lyckan i nuet än att längta till döden. Speciellt då flera vänner i min egen unga ålder upplever ålderskriskänningar.
Jag själv är inte skrämd av att bli äldre, mer skrämd över ålderskrisen som följer med. Dock upplever jag nog hellre en period av ett behov av att införskaffa mig mattor än ren ångest.