I Mitt Huvud

När jag går i skolkorridoren och möter alla människor som passerar så blir jag lika kluven varje gång över att inte veta om jag borde hälsa på en människa eller inte. Det är dom där såkallade "Hej-vännerna" som får mig att tvivla.
En lätt handskakning med en person som jag vid ett tillfälle kanske mött på stan genom en väns vän som i sin tur hade med sig en vän resulterar ofta i en enda sak, en "Hej-vän".
Att inte veta om någon man tidigare stött ihop är en hej-vän eller inte. Det är skälet till varför jag blir så betänksam när jag går där i korridoren.
Flera gånger har det hänt att jag sagt hej till en person som jag vet att någon av mina vänner känner, egentligen utan att ha någon som helst anledning till att göra det eftersom jag aldrig hälsat på personen tidigare. Tillbaka får man oftast den där underliga undrande minen med ett par ögonbryn som frågar "Och du är?".

Mina trognaste Hej-vänner har jag haft i flera år. Dom där som man som man ständigt hejar på men oftast aldrig utbyter något mer än ett vänligt och vanligt Hej. Sådana relationer utvecklas ofta aldrig i något mer än att ett "Hur mår du?" vid enstaka fall kan tilläggas. Att hamna i en situation där man måste prata med en Hej-vän kan skapa de mest konstiga situationer och det är då man inser hur lite man faktist känner personen i fråga och att vännen kanske endast är ett enda trevligt Hej.

Hej-vän eller inte, vad är inte trevligare att få än ett oväntat hej?
 
...möjligtvis en oväntad kram