I Mitt Huvud

Bara för att vissa av oss tröga svenssons behöver jobba under stress för att få något gjort så är många av oss, däribland jag, funtade till att göra allt i sista minuten.
Trots att jag vet min, i många fall, ogynnsamma sida och tänker att jag banne mig ska skärpa mig till nästa uppsats så hamnar jag ändå här vid min dator för att skriva mitt arbete bara dagen eller timmarna innan utsatt inlämningstid.
En annan av mina svaga punkter är att när jag blir sådär überstressad så hamnar jag olägligt nog ofta i ett otroligt handlingsförlamat tillstånd och är inte kapabel till mer än stirra tomt ut i ingenting eller sitta och gråta över att  jag precis lyckats glömma vad jag hade så bråttom till.

Nu ska jag banne mig skärpa mig till nästa uppsats..

Jag önskar så innerligt att jag var bättre på det och kanske fann någon sorts nöje i det, den mest ädla, renaste och heligaste konsten - den ädla konsten att göra ingenting.
Jag har inte fått in någon riktig finess på hur jag ska bete mig som lugn och avkopplande Anna mer än att jag varje lovmorgon bygger en fruktpyramid av frukten i fruktskålen i hopp om att det ska dyka upp något att göra. Frukten håller nu dessvärre på att ta slut så jag måste försöka hitta ett annat sätt att fördriva morgon-tristessen.

.. jag måste bli bättre på det här!

Jag har alltid varit intresserad över hur människor beter sig i olika situationer, både innan och efter Christinas innehållsrika psykologilektioner.
Det som intresserar mig mest är hur vi människor i alla tider varit måna om hur vi framstår bland andra människor. Jag upplever oss människor som mer upptagana av bekymmer om hur vi framstår i andras ögon än hur vi känner oss i oss själva. Jag kommer ihåg att jag läste någonstanns att vi upplever oss attackerade av andras blickar är inte beroende av hur vi upplever dessa som uppskattande eller kritiska eftersom vi blir lika påverkade av båda två. Hur orkar vi egentligen?
På bussen sitter man som en annan sjukligt paranoid och oroar sig över att någon upptäckt ens lysande finne på kinden utan att inse att mer än hälften av bussresenärerna sitter tappert och försöker spegla sig i bussfönstrena upptagna i deras egen feta finne.
 
Även om det inte är så i alla lägen så känns det ganska skönt att inbilla sig det...

Anna Wiktorsson, kvinnan som ständigt är på jakt efter nya influenser. - Hur står flickan ut med sig själv?, Tänker du. 
På det kan jag svara, - det gör jag knappt. I försök att mätta känslan så lagar jag kreativa luncher till mig och min bror, söker på semesterresor på google samt försöker hitta grymma hiphop-beats på youtube. Trots det så känner jag inte riktigt att jag kommer någonstans i min inspirationssvacka. Jag kan dock tillkännage att jag igår beställde tatueringstid, insåg inte riktigt det förens nu. För dig som orolig vän så kan jag meddela att det inte är någon liten blomma på hälen eller jingjang på armen jag ska göra, det är lite mer genomtänkt än så. Tatueringstiden stillar iallafall mitt influensbehov ett litet tag...

Fettisdagen, och jag försöker tappert inbilla mig att semlor visst är ganska nyttiga. Man får i sig..

1. Bröd - bröd är bra! (dock inte för dig som går på GI-metoden)
2. Grädde - protein!
3. Mandelmassa - B-vitaminer!

'Usch vad nyttig jag är', tänker jag och ger mig en klapp på axeln varje gång jag stoppar i mig en semla. Kanske borde jag ta en till? 

Liz står och plingar på min keyboard och väntar på att jag ska ge klartecken till att vi ska gå ut i friggeboden och kika på film och inta melon. Men innan dess en nerskriven tanke om kärlek...

Det har pratats och skrivits i århundraden om ovillkorlig kärlek. Klassiska kärleksdraman har genom århundraden oftast handlat om förälskelsen och de yttre hoten mot denna union.

Det kanske är vår egen dröm om den eviga kärleken som får oss att bli så intresserade om den eviga kärlek vi läser om. Att den ständigt ska finnas och bestå.

Jag kan nästan uppfatta oss människor som något naiva då vi gärna vill tro att kärleken övervinner allt, till och med döden.
Dåtidens Dröm-man, dagens helylleman, anlände någonstans runt 845 f.Kr och spred den ovillkorliga kärleken.

Helyllemannen, aka Tryggve, brukar man hitta sittandes under en korkek luktandes på en blomma samtidigt som han skalar fruns apelsin, utan rädsla inför framtiden. Konflikter är inte att föredra, låt oss leva lyckliga i alla våra dar istället!

Liz, som förövrigt är lika inne på romantiska amerikanska komedier, friggeboden och melonen får stå för kvällens trygghet innan den riktige Tryggve-mannen dyker upp...

Just nu befinner jag mig på ett hotell Scandic i Skövde. För morgondagen ska nämligen ägnas till att tävla i Tidaholm, vilket även är anledningen till varför nästa blogginlägg inte kommer förens på Söndag.

Hej Svejs!

Jag har en talang, jag lyckas ofta sätta mig i pinsamt jobbiga situationer. Som tur är så lyckas jag ofta ta mig ut dom ganska smidigt men när man hamnar i en sådan situation där man önskar att man kunde sjunka under jorden så finner man en viss känsla av hjälplöshet. Med tanke på att båda mina föräldrar har samma talang så kan man ju inte påstå att varken mina eller min brors förutsättningar har varit dom bästa, verkligen inte.

Min pappa kom hem från den kungliga huvudstaden idag, ivrig för att berätta gårdagens pinsamt jobbiga händelse.
Han berättade att han, efter att bara suttit på hotellrummet, under gårdagskvällen slagits av en spontan tanke - Jag vill gå på hockeymatch! Som det Leksandsfan han är så begav han sig till Johanneshov och matchen mellan AIK-Leksand, köpte en biljett utanför, glad i själen och totalt ovetandes om hans öde.
Han finner sin plats på läktaren och tittar förundrat på andra sidan rinken och sedan på sin egen. Omringad av svart-gula män som brölar och slåss inser han det värsta - att han hamnat i fel hejarklack.

Alla som vet Black Armys otroliga hängivelse på AIK:s matcher vet att man som stackars ensamt Leksandsfan inte vill hamna i den klacken.

"Åk hem bönder! Åk hem bönder!"

Skrek min far och hela Black Army, omedvetna om deras egen lantman i klacken.

Så där satt han buandes till sitt favoritlag, hejandes på sitt hatlag mitt ibland ett myller av inte så vördsamma AIK:are.

Leksands vinst fick firas på en av stadions alla toaletter, en segerdans på läktaren hade nog inte gjort sig så bra.

Glad får man vara för att man lever tänkte pappa när han släckte sänglampan den kvällen...

Mörker. Pest. Noll inspiration. Himmeln är grå, jag likaså.
Har tänt en massa ljus i köket i ett försök att få ett annat sken på tillvaron. Det hjälper lite.

Sportlovet kommer lagom till pass för jag behöver verkligen bort. Gårdagen i skolan ägnades att tillsammans med några klasskamrater spy agga på allt som heter skola, vinter, kärlek och hemmamiljö. Bara jag håller ut till våren, då vet jag att jag botas från dessa kyliga tider. Glad är man för att inte bo i Sibirien.

I sådana här tider är jag i behov av ompyssling, inte minst av mig själv. Ikväll ska jag nog bada!

Det är det godaste som finns och endå så underskattad, Halloumiosten. Just därför passar jag på, innan jag själv ska inta halloumiost till middag, att upplysa alla om denna goda "cypriotiska" ost. Och du! Ät den stekt om något..

Att dagen huvudsakligen skulle bestå av otur, eftersom det är fredagen den trettonde idag, har jag som tur var inte ännu märkt av. I annat fall så har dagen varit lika olycksdrabbad som vilken dag som helst. 
Det mest otursdrabbade skulle i så fall vara att fredagsfesten ska ägnas åt till att vara barnvakt hela kvällen och om det här blir dagen då dom ska sätta mig på riktigt prov lär visa sig senare ikväll.

Riktigt lika jobbigt lär det dock inte bli som när jag var barnvakt åt tre små killar och som veckorna innan fått diagnosen Adhd. Den ene slog, den andre skrek och den tredje rymde. Kaoset talade. Ungefär samma kaos råder i mitt huvud som när Kulturhistoria-Marinka spänner sina illvilliga ögon i mina och säger 'Du är sen'.

Slut på dravel. Barnen väntar.

Jag läste i en artikel, i Aftonbladet, tidigare idag att Claes Kjelldorff 25 föreslår att du hyr ut honom för en kväll.  
- men jag drar gränsen vid en dans, säger han.

Vilket fantastiskt förslag! Något desperat men det är väl antagligen någon desperat person som väljer att dejta honom. 399 kronor per timme är priset man får betala för denna golfintresserade man. Här har du din chans B!
Utgifter så som restaurangnotor eller biobiljetter ingår dock ej i priset. 
Synd för oss som fattiga studenter, men är man förtvivlad singel så är man. Dit har jag nog som tur inte kommit riktigt än!

Inte riktigt än.. :)

Jag känner mig så bedrövad och trött, småful och lite småsur. Tvekar inte på att detta inlägg kommer bli lika fult som jag känner mig, men det struntar jag i.
Riktigt lika ful som min tidigare bekant L en gång kännde sig har jag nog som tur var aldrig upplevt. Hon tillbringade en hel skoldag i en papperspåse med två små urklippta hål. Där trivdes hon, under påsen.

Ett ställe där jag kan känna mig hur ful jag vill utan att bry mig är sängen. Där ligger jag och funderar mest på annat.
Ibland drömmer jag lite hemligt om att någon ska knacka på mitt fönster och ta mig till en lugnare tillvaro. Bort från skola, dans, hets och annat som fyller ens tillvaro med stress.
Vad skönt det hade varit om man enkelt kunde gömma sånt i en papperspåse, precis som L gjorde.

Under dom senaste veckorna som gått så har båda mina föräldrar fyllt 54 och jag kan berätta att det luktar ålderskris i hela huset. Min mamma har ålderkrissyndrom innehållande nya hippa kläder, krämer som föryngrar, nya mattor till hela huset och en vilja att skapa förändring på jobbet, inga symtom som jag har skadats av iallafall.
Min pappa däremot vandrar ofta runt i huset med ett uttryckslöst ansiktsuttryck och ser alltid en aning bekymrande ut. Det får mig ändå att fundera på om lyckan tar slut vid 54 trots allt. 
Jag har gjort tappra försök för att få han att tycka att åldern inte är så ångestfyllt, detta utan att lyckas. Jag har till och med försökt få han att tycka att döden inte är så farlig, allt detta i ett sms.

Hej Far! Just nu står jag i Clas Ohlson-himmelen
och kom att tänka på dig.
Misströsta inte för din ålder, här kommer du nog
hamna när du dör!

Då insåg jag att det nog är bättre att finna lyckan i nuet än att längta till döden. Speciellt då flera vänner i min egen unga ålder upplever ålderskriskänningar.
Jag själv är inte skrämd av att bli äldre, mer skrämd över ålderskrisen som följer med. Dock upplever jag nog hellre en period av ett behov av att införskaffa mig mattor än ren ångest. 

När jag går i skolkorridoren och möter alla människor som passerar så blir jag lika kluven varje gång över att inte veta om jag borde hälsa på en människa eller inte. Det är dom där såkallade "Hej-vännerna" som får mig att tvivla.
En lätt handskakning med en person som jag vid ett tillfälle kanske mött på stan genom en väns vän som i sin tur hade med sig en vän resulterar ofta i en enda sak, en "Hej-vän".
Att inte veta om någon man tidigare stött ihop är en hej-vän eller inte. Det är skälet till varför jag blir så betänksam när jag går där i korridoren.
Flera gånger har det hänt att jag sagt hej till en person som jag vet att någon av mina vänner känner, egentligen utan att ha någon som helst anledning till att göra det eftersom jag aldrig hälsat på personen tidigare. Tillbaka får man oftast den där underliga undrande minen med ett par ögonbryn som frågar "Och du är?".

Mina trognaste Hej-vänner har jag haft i flera år. Dom där som man som man ständigt hejar på men oftast aldrig utbyter något mer än ett vänligt och vanligt Hej. Sådana relationer utvecklas ofta aldrig i något mer än att ett "Hur mår du?" vid enstaka fall kan tilläggas. Att hamna i en situation där man måste prata med en Hej-vän kan skapa de mest konstiga situationer och det är då man inser hur lite man faktist känner personen i fråga och att vännen kanske endast är ett enda trevligt Hej.

Hej-vän eller inte, vad är inte trevligare att få än ett oväntat hej?
 
...möjligtvis en oväntad kram

Den vintertid som råder i början av året är en relativt trist tid. Det som jag, och säkert många andra, vanligtvis förknippar vintern med är förbi, julen.
När det nya året anlänt så känns det som att vintern helt plöstligt saknar betydelse. Vem behöver vintern nu? Kanske Liz, Johan och alla andra slalom- och snowboardfolk, men inte jag.
När vintern saknar betydelse så försvinner betydelsen så lätt för allting annat. Det tar på krafterna att längta till våren.


Vädergudarna! Låt oss slippa slasket iallafall.

Jag var ute och gick med hunden tidigare idag och jag kan inte sluta fascineras över vilken social förmåga det krävs av hundägare. Att möta andra människor när man är ute på hundpromenad innebär i princip samma sak varenda gång; en mötande blick, ett leende ansikte och en promenad som man trodde skulle ta 10 minuter tar istället 20. Visst är det trevligt med trevliga människor men jag kan bara konstatera att en långpromenad kräver sin kvinna.. eller man. 
Dock vill jag inte frångå från att det är ett perfekt sätt att knyta kontakter. 30 nya tantvänner har min hund gett mig samt en närmare relation med granngubben, det är fint det.