I Mitt Huvud

Efter romantisk komedi efter romantisk komedi (såg en på bio igår också) så skulle jag nästan uppriktigt kunna bekänna att kärleken börjar ointressera mig allt mer. 
Tristan och Isolde,  en känd sägen (en bok som jag läst på svenskan), handlar om ett ungt par som genom av misstag dricker en dryck som gör Tristan och Isolde dömda för att älska varandra för evigt.

Tristan och Isolde hålls isär efter att Isolde är tvungen att gifta sig med någon annan vilket är orsaken till att Tristan avslutningsvis dör då hans hopp om att Isolde ska återkomma försvinner. Av sorg så dör även hon.

"Måtte de i denna sägen finna tröst för obeständigheten, för orättvisan, för grämelsen, för smärtan, för alla kärlekens plågor!"

Jaha, tänker jag och funderar på om det är min tonårsålder som orsakar min något cyniska syn på kärleken. Vad det än beror på så kan jag ändå inte sluta fundera på varför vi så gärna vill förtrollas av den?

Vi människor har ständigt, speciellt kvinnor, lockats av kärlekens ädla konst att förföra och vi säger inte gärna nej till att bli det heller, vare sig det handlar om film, böcker eller verklighet.

Genom sin bok vill Joseph Bédier (författaren) visa att ingenting kan stoppa den sanna kärleken. Visst kan den ovillkorliga kärleken uppstå men ska man behöva, som Tristan och Isolde, ta en kärleksdryck för att den verkligen ska bestå?

Är jag cynisk?

Ge mig en stereotypt amerikansk romantisk komedi och lyckan är total. Varför fascineras så många tjejer av dem? Kan det bero på att det är vår enda källa till en kärleksdröm som man aldrig kommer få uppleva eller vill vi få chansen att identifiera oss med det främmande? 
Hur dom än gör så lyckas dom ju så bra med att få en att känna sig som en i gänget. Lyckas gör dom enligt de otroligt förutsägbara feelgood-ingredienserna - romantisk, småtöntig, enfaldig, en flygplatsscen, en lite sådär lagom drömlik hollywood-tillvaro, en brunhårig svärmorsdröm och en vacker tjej som efter en tvist (eller annat tjaffs) inser hur kära de är och att det inte kan leva utan varandra. Sen tar filmen slut och jag och mina minst lika förtrollade singelvänner är tillbaka till verkligheten igen. Tillbaka till oromantisk vardag och orakade ben, tillbaka till verkligheten.

Eftersom det är våffeldagen idag så har jag kommit att börja undra varför en massa söta ting fått sig en egen dag - kanelbullarnas, semlornas och så idag, våfflornas dag. Dessa dagar är absolut inget jag sätter mig emot tvärt om, jag hyllar dom! Men en annan Anna, Anna Skipper, sitter nog uppgivet och sliter sig i håret för alla feta våfflor som denna dag åker ner i svenskarnas magar.
Utan att påverkas av Skippers åsikt om våfflor så kan jag själv tycka att det är lite synd att våffeldagen uppmärksammas så lite som den gör. Det hade varit fint om staden kryllat av våffelstånd, gratis våfflor till alla! Detta skulle givetvis skapa en dimma av våffelos, en doft som jag förnöjt skulle andats in. Vilken lycka!

Jag vill absolut inte att den här enfaldiga bloggen ska bli en enda stor väderprognos, vilket det nästan har blivit, men jag måste ändå konstatera att det är så skönt att solen lyser igen!

Gråa dagar som denna får mig att fundera på om jag är dömd till undergång. Frustrationen över att snön aldrig försvinner har gjort mig till lite ut av ett pessimistmonster för den inbitna kylan får mig att inte vilja hellre än att slippa långkalsongerna. Dock så börjar Sex and the City snart, det piggar upp det mesta!

Idag mötte jag för första gången den mycket omtalade 701:an mannen, han som brukar tillfråga flickor om de vill sitta i hans knä. Detta fick jag erfara när han snällt frågade min vän E om hon inte ville sätta sig i hans knä, tillbaka fick han ett vänligt 'Nej tack'. Har man tur så har jag hört att man även kan få en förfrågan om man vill föda hans barn. Vilka avsikter han än har med sina närmanden så känns det inte riktigt som han har pluggat på det där med hur man närmar sig en tjej/kvinna. Att vi första mötet fråga om man inte skulle vilja ta och föda lite barn känns lite lagom ocharmigt, lite lagom.

Det händer något mycket förunderligt med mig och min mun när jag ska titta på skräckfilm. Jag som vanligtvis inte är särskilt ful i munnen svär som aldrig förr så fort det blir lite läskigt och nervöst.
I den äckligaste blodscen så rinner en lång orddiarré ur min mun och jag tror att jag aldrig slutar förvånas över hur mycket svärord jag bär på. Fan, jävla skit, piss, rötägg är bara några svärord som slinker ur. Att denna märkliga företeelse visar sig när jag upplever någon äcklig skräckscen måste ju vara någon form av försvarsmekanism. Och som försvarsmekanism när jag blir nervös så känns ju svärord ganska harmlöst.. tror jag.

Sitter vid en av skolans datorer och i brist på inspiration och engagemang så ägnar jag datasalstiden till ett blogginlägg. Så tråkigt att jag inte föddes med den självdisciplinen som min vän J har även om han inte har insett sin talang ännu så avundas jag honom.
Mitt eget odisciplinerade jag kan jag ibland nästan skylla på att skoltrötts-principen har format mig till att bli den trötta skolungdom jag är, normen om att man i tvåan nästan har tillåtelse att hysa agg mot skolan eftersom man i princip har lika lång gymnasietid kvar som man lämnat.  Jag beundrar dig duktiga tjej eller kille som har självdiciplinen att faktiskt jobba när ni sitter vid en skoldator, vad jag beundrar er!

Och så har olyckan äntligen vänt för en orättfärdig människa som jag och Gud har uppenbarligen bestämt sig för att inte göra mitt liv så eländigt som han har gjort dom senaste veckorna.
Ska jag vara helt ärlig så tror jag att alla små missöden fortsatt men att dom underlättas i och med att solen lyser allt oftare, fast jag fortsätter gärna tro att oturen försvunnit.

Någon som underlättar mitt liv otroligt mycket är min bror Johan (18), i lycka och olycka. Han kan få den värsta dagen att bli lite bättre med sina lite småkorkade men åh så roliga kommentarer. Som när jag satt och lyssnade på Håkan Hellströms 'Hurricane' (En låt där Håkan sjunger om någon har sett hans vän Hurricane) och Johan säger högt till sig själv "Undra om dom har funnit Hurricane än" och jag svarar "Han är gittarist i bandet" och han svarar på sitt eget sympatiska sätt "aa-ahh". Eller som när han på något underligt vis jämförde sin tjejkompis P med en smörgåstårta, "Ja, avlång och smal men samtidigt så go!". Haha va?

Snön faller. Jag faller! Familjen Wiktorsson åker till Jönköping nu där en begravning imorgon väntar. Detta betyder två dgars bloggpaus.. vem står inte ut med det? Vi hörs!

Internationella kvinnodagen. Som kvinna så skäms jag lite över att veta så lite om den och dess historia och skyller lite på att jag inte tror att den uppmärksammas tillräckligt för att göra alla människor medvetna om den stora samhällsklyftan det faktist finns mellan män och kvinnor, inte bara världen över utan även i Sverige, landet som anses som ett av Europas mest jämställda länder.
En man ringde in till P3 imorrse och diskuterade med en kvinnlig radiopratare att kvinnorna har 365 dagar om året och behöver sannerligen inte en dag för att uppmärksammas. Han avslutade sin klagosång med - Hörrududu, det här är ett slag du inte kan vinna!

Ja, tänker jag, jag är rädd för det.

Oskrivna regler och normer. Det är så himla intressant det där med hur oskrivna regler bygger upp samhället och ännu intressantare är det nog att varje social situation har en oskriven regel.
I matvarubutiken förväntas det att man, i kassakön, snällt ska ställa sig längst bak med sin varukorg. Man ska hålla upp dörren för den som kommer bakom och man ska alltid säga till värden/värdinnan, när man blir bortbjuden, att maten smakade jättebra, hur mindre god pepparbiff det än bjöds på.
Dessa oskrivna normer har format oss människor i alla tider till att bli någorlunda anständiga människor och tur är väl det. Men vore det inte väl intressant att nonchalant ställa sig längst fram i bankomatkön? Jag lovar att meddela reaktionerna den dag jag provat!

Besatt eller bara intresserad? Jag har många intressen och fallenheter för saker men har ofta funderat kring vad gränsen går av att vara besatt och bara allmänt intresserad av någonting.   

Dans.
Jag dansar sammanlagt 13 timmar i veckan och tittar gärna på andras träningar vid tillfälle. INTRESSE
Jag går dans-estet bara för att göra dansabstinensen mindre och få dansa ännu mer! BESATTHET
Jag undervisar i dans med tanken att få se andra utvecklas och gynnas av dans. INTRESSE

Musik.
Jag sjunger med i alla låtar på radio oberoende om dom är bra eller inte. INTRESSE
Jag går in på YouTube i hopp om att finna ny musik och nya låtar.  INTRESSE
Jag  tycker om att lyssna på musiken som spelas i reklamer och filmer och fundera kring hur film- och reklammakarna tänkte när de valde just den musiken. INTRESSE

Amerikanska Romantiska Komedier.
BESATT. 

Gränsen till vad som ska klassas som besatthet och vad som klassas som intresse känns otroligt hårfin.
Trots att jag inte är helt besatt av saker så kan ju mina intressen tendera till att vara en aning besatta, om inte nördiga. Kanske är det en bättre benämning på det jag faktist går i riktning mot i vissa fall; nördighet. Då vill jag gärna tro att nördighet är charmigt.
Jag väljer att tro det...

Jag har ofta funderat kring det där med att tycka synd om sig själv. Är det okej att känna självömkan?
Jag kan känna själv att jag lätt blir irriterad och ibland till och med riktigt förbannad på folk som ständigt tycker synd om sig själva. Det är aldrig sunt att gräva ner sig i sig själv men visst är det viktigt att nån gång tillåta sig att göra det!
Trots att jag aldrig riktigt tillåter mig att tycka synd om mig själv så har hela dagen varit en tycka-synd-om-mig-själv-orgie.
I hopp om att jag kommer lyckas ta mig ur detta jobbiga fältslag så tänker jag försöka att älta mig ur den och möjligtvis äta. Ja, äta tänker jag göra!

Jag upplever ofta att när jag ser någon borta i korridoren, en person som jag vet att jag kommer att heja på så förväntar jag mig att det, ur min mun, ska komma ett kraftfullt och skarpt "Hej". Personen jag möter i korridoren ger ifrån sig ett aktingsvärt "Tja" och från mig själv så utstöts ofta det klenaste och ynkligaste Hejsan man kan tänka sig. Varför blir det alltid så? Man laddar upp med världens Hej och ändå mynnar det ut till något så skruttigt och fjuttigt att personen jag precis hejat på endast bemöts med ett par rörande läppar. Tyvärr så lär det nog förbli så.