Det där med att säga Hej då...
Jag har insett att ganska många inlägg har handlat om när man säger 'Hej' men när man säger 'Hej då' då?
Det är när man har inlett en konversation med en av dom där Hej-vännerna och båda inser att det nu är dags att säga hejdå som den pinsamma tystnaden dyker upp, iallafall för mig som tycker det är jättesvårt att säga hejdå efter att precis ha mött någon. Jag blir så där lagom tafatt med hängande armar och stirrande ögon i väntan på att den andre ska ta intiativet till att säga hejdå.
Jag har fått en känsla av att det är ganska svenskt att vara sådär fumlig i hejdå-situationer då jag har fått uppfattningen av att vi ofta känner att vi måste ha en anledning till att säga hejdå. 'Nu har jag lite bråttom' eller 'Nu ska jag vidare' hör jag många vuxna ta till i situationer där det är dags att säga hejdå och samtalet avslutas snabbt och smidigt. Varför kan inte jag vara lika smidig?
Det är när man har inlett en konversation med en av dom där Hej-vännerna och båda inser att det nu är dags att säga hejdå som den pinsamma tystnaden dyker upp, iallafall för mig som tycker det är jättesvårt att säga hejdå efter att precis ha mött någon. Jag blir så där lagom tafatt med hängande armar och stirrande ögon i väntan på att den andre ska ta intiativet till att säga hejdå.
Jag har fått en känsla av att det är ganska svenskt att vara sådär fumlig i hejdå-situationer då jag har fått uppfattningen av att vi ofta känner att vi måste ha en anledning till att säga hejdå. 'Nu har jag lite bråttom' eller 'Nu ska jag vidare' hör jag många vuxna ta till i situationer där det är dags att säga hejdå och samtalet avslutas snabbt och smidigt. Varför kan inte jag vara lika smidig?
Kommentarer
Trackback
