Kan kärleken verkligen bestå?
Efter romantisk komedi efter romantisk komedi (såg en på bio igår också) så skulle jag nästan uppriktigt kunna bekänna att kärleken börjar ointressera mig allt mer.
Tristan och Isolde, en känd sägen (en bok som jag läst på svenskan), handlar om ett ungt par som genom av misstag dricker en dryck som gör Tristan och Isolde dömda för att älska varandra för evigt.
Tristan och Isolde hålls isär efter att Isolde är tvungen att gifta sig med någon annan vilket är orsaken till att Tristan avslutningsvis dör då hans hopp om att Isolde ska återkomma försvinner. Av sorg så dör även hon.
"Måtte de i denna sägen finna tröst för obeständigheten, för orättvisan, för grämelsen, för smärtan, för alla kärlekens plågor!"
Jaha, tänker jag och funderar på om det är min tonårsålder som orsakar min något cyniska syn på kärleken. Vad det än beror på så kan jag ändå inte sluta fundera på varför vi så gärna vill förtrollas av den?
Vi människor har ständigt, speciellt kvinnor, lockats av kärlekens ädla konst att förföra och vi säger inte gärna nej till att bli det heller, vare sig det handlar om film, böcker eller verklighet.
Genom sin bok vill Joseph Bédier (författaren) visa att ingenting kan stoppa den sanna kärleken. Visst kan den ovillkorliga kärleken uppstå men ska man behöva, som Tristan och Isolde, ta en kärleksdryck för att den verkligen ska bestå?
Är jag cynisk?
