I Mitt Huvud

Jag nämnde för något inlägg sedan hur skönt jag tyckte att det var att inte vara rädd för tystnaden. Efter att filosoferat vidare på det jag skrev så har jag insett att det finns en tystnad som skrämmer de flesta och så även mig- den pinsamma tystnaden.
Man träffar någon som man känner lite halvt och börjar möjligvis prata lite skola, jobb, fritid och gemensamma vänner, en konversation som helt plötsligt mynnar ut i en påtagligt pinsam tystnad. Det absolut värsta man kan göra i ett sådant jobbigt läge är att påpeka tystnaden eftersom detta bara gör det pinsamma ögonblicket ännu längre och ännu pinsammare.
Jag minns så väl när jag och min familj, för något år sedan, satt vid ett gigantiskt runt bord på ett hotell med ett 15-tal andra hotellgäster(svenska). Folk pladdrar menlöst med varandra och efter kanske tio minuter så uppstår det en total tystnad och ingen ger ifrån sig ett knyst på hela 30 sekunder, inte förens tjejen i prickig klänning, jag, öppnar sin lilla mun.
"Nämen hörrni, vilket fint väder det är!", utbrister jag.
Eftersom 'frukostsalongen' inte har några fönster så kollar sig alla 15 förvirrade svenskar runt för att leta efter det fina vädret jag pratade om, ett väder som jag bara hittade på för att bryta tystnaden, för att sedan kolla på mig och skaka på huvudet. Den pinsamma tystnaden fortsatte.
Oavsett vem man socialiserar sig med så är pinsam tystnad alltid en pinsam tystnad, en tystnad som tillskillnad från den ensamma tystnaden är en tystnad som jag aldrig kommer tycka är skön.