I Mitt Huvud

Jag upplever ofta att när jag ser någon borta i korridoren, en person som jag vet att jag kommer att heja på så förväntar jag mig att det, ur min mun, ska komma ett kraftfullt och skarpt "Hej". Personen jag möter i korridoren ger ifrån sig ett aktingsvärt "Tja" och från mig själv så utstöts ofta det klenaste och ynkligaste Hejsan man kan tänka sig. Varför blir det alltid så? Man laddar upp med världens Hej och ändå mynnar det ut till något så skruttigt och fjuttigt att personen jag precis hejat på endast bemöts med ett par rörande läppar. Tyvärr så lär det nog förbli så.