Att leva i en romantisk komedi...
Ge mig en stereotypt amerikansk romantisk komedi och lyckan är total. Varför fascineras så många tjejer av dem? Kan det bero på att det är vår enda källa till en kärleksdröm som man aldrig kommer få uppleva eller vill vi få chansen att identifiera oss med det främmande?
Hur dom än gör så lyckas dom ju så bra med att få en att känna sig som en i gänget. Lyckas gör dom enligt de otroligt förutsägbara feelgood-ingredienserna - romantisk, småtöntig, enfaldig, en flygplatsscen, en lite sådär lagom drömlik hollywood-tillvaro, en brunhårig svärmorsdröm och en vacker tjej som efter en tvist (eller annat tjaffs) inser hur kära de är och att det inte kan leva utan varandra. Sen tar filmen slut och jag och mina minst lika förtrollade singelvänner är tillbaka till verkligheten igen. Tillbaka till oromantisk vardag och orakade ben, tillbaka till verkligheten.
hihi vad du är söt! och jaa, du vet att jag också är fast med dig, men det är väl lika bra så slipper det bli komplikationer och att någon av oss ska behöva smyga med att vi gillar dessa. man blir ju som sagt nöjd av dem, bara man har avbrott då och då med lite nervkittlande psykiska skräckfilmer ;)
ps. du skriver väldigt bra du fina kvinna!
Hur många avbrott man än gör så kommer man alltid tillbaka till samma, fina, trygga, töntiga, romantiska och åh så underbara - romantiska komedi :)
