I Mitt Huvud

Mörker. Pest. Noll inspiration. Himmeln är grå, jag likaså.
Har tänt en massa ljus i köket i ett försök att få ett annat sken på tillvaron. Det hjälper lite.

Sportlovet kommer lagom till pass för jag behöver verkligen bort. Gårdagen i skolan ägnades att tillsammans med några klasskamrater spy agga på allt som heter skola, vinter, kärlek och hemmamiljö. Bara jag håller ut till våren, då vet jag att jag botas från dessa kyliga tider. Glad är man för att inte bo i Sibirien.

I sådana här tider är jag i behov av ompyssling, inte minst av mig själv. Ikväll ska jag nog bada!

Att dagen huvudsakligen skulle bestå av otur, eftersom det är fredagen den trettonde idag, har jag som tur var inte ännu märkt av. I annat fall så har dagen varit lika olycksdrabbad som vilken dag som helst. 
Det mest otursdrabbade skulle i så fall vara att fredagsfesten ska ägnas åt till att vara barnvakt hela kvällen och om det här blir dagen då dom ska sätta mig på riktigt prov lär visa sig senare ikväll.

Riktigt lika jobbigt lär det dock inte bli som när jag var barnvakt åt tre små killar och som veckorna innan fått diagnosen Adhd. Den ene slog, den andre skrek och den tredje rymde. Kaoset talade. Ungefär samma kaos råder i mitt huvud som när Kulturhistoria-Marinka spänner sina illvilliga ögon i mina och säger 'Du är sen'.

Slut på dravel. Barnen väntar.

Jag läste i en artikel, i Aftonbladet, tidigare idag att Claes Kjelldorff 25 föreslår att du hyr ut honom för en kväll.  
- men jag drar gränsen vid en dans, säger han.

Vilket fantastiskt förslag! Något desperat men det är väl antagligen någon desperat person som väljer att dejta honom. 399 kronor per timme är priset man får betala för denna golfintresserade man. Här har du din chans B!
Utgifter så som restaurangnotor eller biobiljetter ingår dock ej i priset. 
Synd för oss som fattiga studenter, men är man förtvivlad singel så är man. Dit har jag nog som tur inte kommit riktigt än!

Inte riktigt än.. :)

Jag känner mig så bedrövad och trött, småful och lite småsur. Tvekar inte på att detta inlägg kommer bli lika fult som jag känner mig, men det struntar jag i.
Riktigt lika ful som min tidigare bekant L en gång kännde sig har jag nog som tur var aldrig upplevt. Hon tillbringade en hel skoldag i en papperspåse med två små urklippta hål. Där trivdes hon, under påsen.

Ett ställe där jag kan känna mig hur ful jag vill utan att bry mig är sängen. Där ligger jag och funderar mest på annat.
Ibland drömmer jag lite hemligt om att någon ska knacka på mitt fönster och ta mig till en lugnare tillvaro. Bort från skola, dans, hets och annat som fyller ens tillvaro med stress.
Vad skönt det hade varit om man enkelt kunde gömma sånt i en papperspåse, precis som L gjorde.

Under dom senaste veckorna som gått så har båda mina föräldrar fyllt 54 och jag kan berätta att det luktar ålderskris i hela huset. Min mamma har ålderkrissyndrom innehållande nya hippa kläder, krämer som föryngrar, nya mattor till hela huset och en vilja att skapa förändring på jobbet, inga symtom som jag har skadats av iallafall.
Min pappa däremot vandrar ofta runt i huset med ett uttryckslöst ansiktsuttryck och ser alltid en aning bekymrande ut. Det får mig ändå att fundera på om lyckan tar slut vid 54 trots allt. 
Jag har gjort tappra försök för att få han att tycka att åldern inte är så ångestfyllt, detta utan att lyckas. Jag har till och med försökt få han att tycka att döden inte är så farlig, allt detta i ett sms.

Hej Far! Just nu står jag i Clas Ohlson-himmelen
och kom att tänka på dig.
Misströsta inte för din ålder, här kommer du nog
hamna när du dör!

Då insåg jag att det nog är bättre att finna lyckan i nuet än att längta till döden. Speciellt då flera vänner i min egen unga ålder upplever ålderskriskänningar.
Jag själv är inte skrämd av att bli äldre, mer skrämd över ålderskrisen som följer med. Dock upplever jag nog hellre en period av ett behov av att införskaffa mig mattor än ren ångest. 

När jag går i skolkorridoren och möter alla människor som passerar så blir jag lika kluven varje gång över att inte veta om jag borde hälsa på en människa eller inte. Det är dom där såkallade "Hej-vännerna" som får mig att tvivla.
En lätt handskakning med en person som jag vid ett tillfälle kanske mött på stan genom en väns vän som i sin tur hade med sig en vän resulterar ofta i en enda sak, en "Hej-vän".
Att inte veta om någon man tidigare stött ihop är en hej-vän eller inte. Det är skälet till varför jag blir så betänksam när jag går där i korridoren.
Flera gånger har det hänt att jag sagt hej till en person som jag vet att någon av mina vänner känner, egentligen utan att ha någon som helst anledning till att göra det eftersom jag aldrig hälsat på personen tidigare. Tillbaka får man oftast den där underliga undrande minen med ett par ögonbryn som frågar "Och du är?".

Mina trognaste Hej-vänner har jag haft i flera år. Dom där som man som man ständigt hejar på men oftast aldrig utbyter något mer än ett vänligt och vanligt Hej. Sådana relationer utvecklas ofta aldrig i något mer än att ett "Hur mår du?" vid enstaka fall kan tilläggas. Att hamna i en situation där man måste prata med en Hej-vän kan skapa de mest konstiga situationer och det är då man inser hur lite man faktist känner personen i fråga och att vännen kanske endast är ett enda trevligt Hej.

Hej-vän eller inte, vad är inte trevligare att få än ett oväntat hej?
 
...möjligtvis en oväntad kram

Den vintertid som råder i början av året är en relativt trist tid. Det som jag, och säkert många andra, vanligtvis förknippar vintern med är förbi, julen.
När det nya året anlänt så känns det som att vintern helt plöstligt saknar betydelse. Vem behöver vintern nu? Kanske Liz, Johan och alla andra slalom- och snowboardfolk, men inte jag.
När vintern saknar betydelse så försvinner betydelsen så lätt för allting annat. Det tar på krafterna att längta till våren.


Vädergudarna! Låt oss slippa slasket iallafall.

Jag var ute och gick med hunden tidigare idag och jag kan inte sluta fascineras över vilken social förmåga det krävs av hundägare. Att möta andra människor när man är ute på hundpromenad innebär i princip samma sak varenda gång; en mötande blick, ett leende ansikte och en promenad som man trodde skulle ta 10 minuter tar istället 20. Visst är det trevligt med trevliga människor men jag kan bara konstatera att en långpromenad kräver sin kvinna.. eller man. 
Dock vill jag inte frångå från att det är ett perfekt sätt att knyta kontakter. 30 nya tantvänner har min hund gett mig samt en närmare relation med granngubben, det är fint det.