I Mitt Huvud

Besatt eller bara intresserad? Jag har många intressen och fallenheter för saker men har ofta funderat kring vad gränsen går av att vara besatt och bara allmänt intresserad av någonting.   

Dans.
Jag dansar sammanlagt 13 timmar i veckan och tittar gärna på andras träningar vid tillfälle. INTRESSE
Jag går dans-estet bara för att göra dansabstinensen mindre och få dansa ännu mer! BESATTHET
Jag undervisar i dans med tanken att få se andra utvecklas och gynnas av dans. INTRESSE

Musik.
Jag sjunger med i alla låtar på radio oberoende om dom är bra eller inte. INTRESSE
Jag går in på YouTube i hopp om att finna ny musik och nya låtar.  INTRESSE
Jag  tycker om att lyssna på musiken som spelas i reklamer och filmer och fundera kring hur film- och reklammakarna tänkte när de valde just den musiken. INTRESSE

Amerikanska Romantiska Komedier.
BESATT. 

Gränsen till vad som ska klassas som besatthet och vad som klassas som intresse känns otroligt hårfin.
Trots att jag inte är helt besatt av saker så kan ju mina intressen tendera till att vara en aning besatta, om inte nördiga. Kanske är det en bättre benämning på det jag faktist går i riktning mot i vissa fall; nördighet. Då vill jag gärna tro att nördighet är charmigt.
Jag väljer att tro det...

Jag har ofta funderat kring det där med att tycka synd om sig själv. Är det okej att känna självömkan?
Jag kan känna själv att jag lätt blir irriterad och ibland till och med riktigt förbannad på folk som ständigt tycker synd om sig själva. Det är aldrig sunt att gräva ner sig i sig själv men visst är det viktigt att nån gång tillåta sig att göra det!
Trots att jag aldrig riktigt tillåter mig att tycka synd om mig själv så har hela dagen varit en tycka-synd-om-mig-själv-orgie.
I hopp om att jag kommer lyckas ta mig ur detta jobbiga fältslag så tänker jag försöka att älta mig ur den och möjligtvis äta. Ja, äta tänker jag göra!

Jag upplever ofta att när jag ser någon borta i korridoren, en person som jag vet att jag kommer att heja på så förväntar jag mig att det, ur min mun, ska komma ett kraftfullt och skarpt "Hej". Personen jag möter i korridoren ger ifrån sig ett aktingsvärt "Tja" och från mig själv så utstöts ofta det klenaste och ynkligaste Hejsan man kan tänka sig. Varför blir det alltid så? Man laddar upp med världens Hej och ändå mynnar det ut till något så skruttigt och fjuttigt att personen jag precis hejat på endast bemöts med ett par rörande läppar. Tyvärr så lär det nog förbli så.  

Bara för att vissa av oss tröga svenssons behöver jobba under stress för att få något gjort så är många av oss, däribland jag, funtade till att göra allt i sista minuten.
Trots att jag vet min, i många fall, ogynnsamma sida och tänker att jag banne mig ska skärpa mig till nästa uppsats så hamnar jag ändå här vid min dator för att skriva mitt arbete bara dagen eller timmarna innan utsatt inlämningstid.
En annan av mina svaga punkter är att när jag blir sådär überstressad så hamnar jag olägligt nog ofta i ett otroligt handlingsförlamat tillstånd och är inte kapabel till mer än stirra tomt ut i ingenting eller sitta och gråta över att  jag precis lyckats glömma vad jag hade så bråttom till.

Nu ska jag banne mig skärpa mig till nästa uppsats..

Jag önskar så innerligt att jag var bättre på det och kanske fann någon sorts nöje i det, den mest ädla, renaste och heligaste konsten - den ädla konsten att göra ingenting.
Jag har inte fått in någon riktig finess på hur jag ska bete mig som lugn och avkopplande Anna mer än att jag varje lovmorgon bygger en fruktpyramid av frukten i fruktskålen i hopp om att det ska dyka upp något att göra. Frukten håller nu dessvärre på att ta slut så jag måste försöka hitta ett annat sätt att fördriva morgon-tristessen.

.. jag måste bli bättre på det här!

Jag har alltid varit intresserad över hur människor beter sig i olika situationer, både innan och efter Christinas innehållsrika psykologilektioner.
Det som intresserar mig mest är hur vi människor i alla tider varit måna om hur vi framstår bland andra människor. Jag upplever oss människor som mer upptagana av bekymmer om hur vi framstår i andras ögon än hur vi känner oss i oss själva. Jag kommer ihåg att jag läste någonstanns att vi upplever oss attackerade av andras blickar är inte beroende av hur vi upplever dessa som uppskattande eller kritiska eftersom vi blir lika påverkade av båda två. Hur orkar vi egentligen?
På bussen sitter man som en annan sjukligt paranoid och oroar sig över att någon upptäckt ens lysande finne på kinden utan att inse att mer än hälften av bussresenärerna sitter tappert och försöker spegla sig i bussfönstrena upptagna i deras egen feta finne.
 
Även om det inte är så i alla lägen så känns det ganska skönt att inbilla sig det...

Anna Wiktorsson, kvinnan som ständigt är på jakt efter nya influenser. - Hur står flickan ut med sig själv?, Tänker du. 
På det kan jag svara, - det gör jag knappt. I försök att mätta känslan så lagar jag kreativa luncher till mig och min bror, söker på semesterresor på google samt försöker hitta grymma hiphop-beats på youtube. Trots det så känner jag inte riktigt att jag kommer någonstans i min inspirationssvacka. Jag kan dock tillkännage att jag igår beställde tatueringstid, insåg inte riktigt det förens nu. För dig som orolig vän så kan jag meddela att det inte är någon liten blomma på hälen eller jingjang på armen jag ska göra, det är lite mer genomtänkt än så. Tatueringstiden stillar iallafall mitt influensbehov ett litet tag...

Fettisdagen, och jag försöker tappert inbilla mig att semlor visst är ganska nyttiga. Man får i sig..

1. Bröd - bröd är bra! (dock inte för dig som går på GI-metoden)
2. Grädde - protein!
3. Mandelmassa - B-vitaminer!

'Usch vad nyttig jag är', tänker jag och ger mig en klapp på axeln varje gång jag stoppar i mig en semla. Kanske borde jag ta en till? 

Liz står och plingar på min keyboard och väntar på att jag ska ge klartecken till att vi ska gå ut i friggeboden och kika på film och inta melon. Men innan dess en nerskriven tanke om kärlek...

Det har pratats och skrivits i århundraden om ovillkorlig kärlek. Klassiska kärleksdraman har genom århundraden oftast handlat om förälskelsen och de yttre hoten mot denna union.

Det kanske är vår egen dröm om den eviga kärleken som får oss att bli så intresserade om den eviga kärlek vi läser om. Att den ständigt ska finnas och bestå.

Jag kan nästan uppfatta oss människor som något naiva då vi gärna vill tro att kärleken övervinner allt, till och med döden.
Dåtidens Dröm-man, dagens helylleman, anlände någonstans runt 845 f.Kr och spred den ovillkorliga kärleken.

Helyllemannen, aka Tryggve, brukar man hitta sittandes under en korkek luktandes på en blomma samtidigt som han skalar fruns apelsin, utan rädsla inför framtiden. Konflikter är inte att föredra, låt oss leva lyckliga i alla våra dar istället!

Liz, som förövrigt är lika inne på romantiska amerikanska komedier, friggeboden och melonen får stå för kvällens trygghet innan den riktige Tryggve-mannen dyker upp...

Just nu befinner jag mig på ett hotell Scandic i Skövde. För morgondagen ska nämligen ägnas till att tävla i Tidaholm, vilket även är anledningen till varför nästa blogginlägg inte kommer förens på Söndag.

Hej Svejs!

Jag har en talang, jag lyckas ofta sätta mig i pinsamt jobbiga situationer. Som tur är så lyckas jag ofta ta mig ut dom ganska smidigt men när man hamnar i en sådan situation där man önskar att man kunde sjunka under jorden så finner man en viss känsla av hjälplöshet. Med tanke på att båda mina föräldrar har samma talang så kan man ju inte påstå att varken mina eller min brors förutsättningar har varit dom bästa, verkligen inte.

Min pappa kom hem från den kungliga huvudstaden idag, ivrig för att berätta gårdagens pinsamt jobbiga händelse.
Han berättade att han, efter att bara suttit på hotellrummet, under gårdagskvällen slagits av en spontan tanke - Jag vill gå på hockeymatch! Som det Leksandsfan han är så begav han sig till Johanneshov och matchen mellan AIK-Leksand, köpte en biljett utanför, glad i själen och totalt ovetandes om hans öde.
Han finner sin plats på läktaren och tittar förundrat på andra sidan rinken och sedan på sin egen. Omringad av svart-gula män som brölar och slåss inser han det värsta - att han hamnat i fel hejarklack.

Alla som vet Black Armys otroliga hängivelse på AIK:s matcher vet att man som stackars ensamt Leksandsfan inte vill hamna i den klacken.

"Åk hem bönder! Åk hem bönder!"

Skrek min far och hela Black Army, omedvetna om deras egen lantman i klacken.

Så där satt han buandes till sitt favoritlag, hejandes på sitt hatlag mitt ibland ett myller av inte så vördsamma AIK:are.

Leksands vinst fick firas på en av stadions alla toaletter, en segerdans på läktaren hade nog inte gjort sig så bra.

Glad får man vara för att man lever tänkte pappa när han släckte sänglampan den kvällen...