I Mitt Huvud

Sitter vid en av skolans datorer och i brist på inspiration och engagemang så ägnar jag datasalstiden till ett blogginlägg. Så tråkigt att jag inte föddes med den självdisciplinen som min vän J har även om han inte har insett sin talang ännu så avundas jag honom.
Mitt eget odisciplinerade jag kan jag ibland nästan skylla på att skoltrötts-principen har format mig till att bli den trötta skolungdom jag är, normen om att man i tvåan nästan har tillåtelse att hysa agg mot skolan eftersom man i princip har lika lång gymnasietid kvar som man lämnat.  Jag beundrar dig duktiga tjej eller kille som har självdiciplinen att faktiskt jobba när ni sitter vid en skoldator, vad jag beundrar er!

Och så har olyckan äntligen vänt för en orättfärdig människa som jag och Gud har uppenbarligen bestämt sig för att inte göra mitt liv så eländigt som han har gjort dom senaste veckorna.
Ska jag vara helt ärlig så tror jag att alla små missöden fortsatt men att dom underlättas i och med att solen lyser allt oftare, fast jag fortsätter gärna tro att oturen försvunnit.

Någon som underlättar mitt liv otroligt mycket är min bror Johan (18), i lycka och olycka. Han kan få den värsta dagen att bli lite bättre med sina lite småkorkade men åh så roliga kommentarer. Som när jag satt och lyssnade på Håkan Hellströms 'Hurricane' (En låt där Håkan sjunger om någon har sett hans vän Hurricane) och Johan säger högt till sig själv "Undra om dom har funnit Hurricane än" och jag svarar "Han är gittarist i bandet" och han svarar på sitt eget sympatiska sätt "aa-ahh". Eller som när han på något underligt vis jämförde sin tjejkompis P med en smörgåstårta, "Ja, avlång och smal men samtidigt så go!". Haha va?

Snön faller. Jag faller! Familjen Wiktorsson åker till Jönköping nu där en begravning imorgon väntar. Detta betyder två dgars bloggpaus.. vem står inte ut med det? Vi hörs!

Internationella kvinnodagen. Som kvinna så skäms jag lite över att veta så lite om den och dess historia och skyller lite på att jag inte tror att den uppmärksammas tillräckligt för att göra alla människor medvetna om den stora samhällsklyftan det faktist finns mellan män och kvinnor, inte bara världen över utan även i Sverige, landet som anses som ett av Europas mest jämställda länder.
En man ringde in till P3 imorrse och diskuterade med en kvinnlig radiopratare att kvinnorna har 365 dagar om året och behöver sannerligen inte en dag för att uppmärksammas. Han avslutade sin klagosång med - Hörrududu, det här är ett slag du inte kan vinna!

Ja, tänker jag, jag är rädd för det.

Oskrivna regler och normer. Det är så himla intressant det där med hur oskrivna regler bygger upp samhället och ännu intressantare är det nog att varje social situation har en oskriven regel.
I matvarubutiken förväntas det att man, i kassakön, snällt ska ställa sig längst bak med sin varukorg. Man ska hålla upp dörren för den som kommer bakom och man ska alltid säga till värden/värdinnan, när man blir bortbjuden, att maten smakade jättebra, hur mindre god pepparbiff det än bjöds på.
Dessa oskrivna normer har format oss människor i alla tider till att bli någorlunda anständiga människor och tur är väl det. Men vore det inte väl intressant att nonchalant ställa sig längst fram i bankomatkön? Jag lovar att meddela reaktionerna den dag jag provat!