I Mitt Huvud

För en som har noll förmåga att ljuga eller lura andra och i samma veva hålla god min är 1 april inget annat än en bedrövelse. Man blir lurad och går på skämt efter skämt utan att kunna skapa någon hämndaktion. Känns lite småtaffligt att skicka iväg ett 1 april-sms, speciellt när så många vet vilken skröplig typ som har skickat iväg det, så det går bort för min del. 
I Dagens Falukuriren kan man hitta en välskriven artikel som  berättar att det danska nationallaboratoriet har fört en forskning kring förnybar energi och har, genom den, kommit fram till konsekvenserna kring att bygga vindkraftverk. "Vindkraftverken stoppar upp vinden och gör att jordens rotationskraft påverkar", säger forskaren Per Nyberg. Kontentan av detta skulle leda till att timmarna blir längre."Handelsfacket ligger nu i startgroparna för att begära kompensation".

'"Haha, vilket dåligt aprilskämt", tänkte nog de flesta svennebananer.
"Hur sjutton ska dom lösa det här?" tänkte jag.

Trots att man kanske skulle kunna förklara mig som en aning smånaiv så kanske man skulle kunna se det som en bra egenskap att inte kunna luras. Jag menar det är ju inte precis en egenskap som man söker hos sin partner - "Snäll, glad, rolig... och bra på att ljuga".

Efter romantisk komedi efter romantisk komedi (såg en på bio igår också) så skulle jag nästan uppriktigt kunna bekänna att kärleken börjar ointressera mig allt mer. 
Tristan och Isolde,  en känd sägen (en bok som jag läst på svenskan), handlar om ett ungt par som genom av misstag dricker en dryck som gör Tristan och Isolde dömda för att älska varandra för evigt.

Tristan och Isolde hålls isär efter att Isolde är tvungen att gifta sig med någon annan vilket är orsaken till att Tristan avslutningsvis dör då hans hopp om att Isolde ska återkomma försvinner. Av sorg så dör även hon.

"Måtte de i denna sägen finna tröst för obeständigheten, för orättvisan, för grämelsen, för smärtan, för alla kärlekens plågor!"

Jaha, tänker jag och funderar på om det är min tonårsålder som orsakar min något cyniska syn på kärleken. Vad det än beror på så kan jag ändå inte sluta fundera på varför vi så gärna vill förtrollas av den?

Vi människor har ständigt, speciellt kvinnor, lockats av kärlekens ädla konst att förföra och vi säger inte gärna nej till att bli det heller, vare sig det handlar om film, böcker eller verklighet.

Genom sin bok vill Joseph Bédier (författaren) visa att ingenting kan stoppa den sanna kärleken. Visst kan den ovillkorliga kärleken uppstå men ska man behöva, som Tristan och Isolde, ta en kärleksdryck för att den verkligen ska bestå?

Är jag cynisk?

Ge mig en stereotypt amerikansk romantisk komedi och lyckan är total. Varför fascineras så många tjejer av dem? Kan det bero på att det är vår enda källa till en kärleksdröm som man aldrig kommer få uppleva eller vill vi få chansen att identifiera oss med det främmande? 
Hur dom än gör så lyckas dom ju så bra med att få en att känna sig som en i gänget. Lyckas gör dom enligt de otroligt förutsägbara feelgood-ingredienserna - romantisk, småtöntig, enfaldig, en flygplatsscen, en lite sådär lagom drömlik hollywood-tillvaro, en brunhårig svärmorsdröm och en vacker tjej som efter en tvist (eller annat tjaffs) inser hur kära de är och att det inte kan leva utan varandra. Sen tar filmen slut och jag och mina minst lika förtrollade singelvänner är tillbaka till verkligheten igen. Tillbaka till oromantisk vardag och orakade ben, tillbaka till verkligheten.

Eftersom det är våffeldagen idag så har jag kommit att börja undra varför en massa söta ting fått sig en egen dag - kanelbullarnas, semlornas och så idag, våfflornas dag. Dessa dagar är absolut inget jag sätter mig emot tvärt om, jag hyllar dom! Men en annan Anna, Anna Skipper, sitter nog uppgivet och sliter sig i håret för alla feta våfflor som denna dag åker ner i svenskarnas magar.
Utan att påverkas av Skippers åsikt om våfflor så kan jag själv tycka att det är lite synd att våffeldagen uppmärksammas så lite som den gör. Det hade varit fint om staden kryllat av våffelstånd, gratis våfflor till alla! Detta skulle givetvis skapa en dimma av våffelos, en doft som jag förnöjt skulle andats in. Vilken lycka!

Jag vill absolut inte att den här enfaldiga bloggen ska bli en enda stor väderprognos, vilket det nästan har blivit, men jag måste ändå konstatera att det är så skönt att solen lyser igen!

Gråa dagar som denna får mig att fundera på om jag är dömd till undergång. Frustrationen över att snön aldrig försvinner har gjort mig till lite ut av ett pessimistmonster för den inbitna kylan får mig att inte vilja hellre än att slippa långkalsongerna. Dock så börjar Sex and the City snart, det piggar upp det mesta!

Idag mötte jag för första gången den mycket omtalade 701:an mannen, han som brukar tillfråga flickor om de vill sitta i hans knä. Detta fick jag erfara när han snällt frågade min vän E om hon inte ville sätta sig i hans knä, tillbaka fick han ett vänligt 'Nej tack'. Har man tur så har jag hört att man även kan få en förfrågan om man vill föda hans barn. Vilka avsikter han än har med sina närmanden så känns det inte riktigt som han har pluggat på det där med hur man närmar sig en tjej/kvinna. Att vi första mötet fråga om man inte skulle vilja ta och föda lite barn känns lite lagom ocharmigt, lite lagom.

Det händer något mycket förunderligt med mig och min mun när jag ska titta på skräckfilm. Jag som vanligtvis inte är särskilt ful i munnen svär som aldrig förr så fort det blir lite läskigt och nervöst.
I den äckligaste blodscen så rinner en lång orddiarré ur min mun och jag tror att jag aldrig slutar förvånas över hur mycket svärord jag bär på. Fan, jävla skit, piss, rötägg är bara några svärord som slinker ur. Att denna märkliga företeelse visar sig när jag upplever någon äcklig skräckscen måste ju vara någon form av försvarsmekanism. Och som försvarsmekanism när jag blir nervös så känns ju svärord ganska harmlöst.. tror jag.